Foto: Roland Aalto

Månadens teaterord

Efter framgången med Nummers Teaterlexikon (läs mer om boken här) fortsätter vi att varje månad under vinjetten "Månadens teaterord" definiera aktuella scenfenomen i lexikonformat. Kom gärna med egna förslag – mejla oss!

2009

T som i turboteater
AUGUSTI. När 90-talisterna ska underhållas så ska det gå fort. Uppfödda på mikrovärmd välling, take away-latte och sista minuten-biljetter till Kreta, är de vana att få omedelbar tillfredställelse.
   Det har såväl projektet Lekplats Sthlm som Dramalabbet och Teater Tribunalen insett, alla med snabba ryck på repertoarmenyn, en idé som i sin tur kommer från New York, så kallade A train plays, vars koncept är att skapa ett max tjugo minuter långt verk på the A train, New Yorks längsta tunnelbanelinje, och sedan sätta upp det samma kväll. För självklart måste även teaterns berättande gå snabbt i en era där vi har vant oss vid att uttrycka oss på max 260 självupptagna tecken via bloggar, Facebook, Twitter och sms.
   Kanske var det därför Teater Tribunalen nyligen testade turboteater som konstform ett begrepp som såg dagens ljus under Tribunalens årliga festival Två veckor i maj, men presenterades som koncept redan 2008 under rubriken Experimentredovisning.
   Men först med att introducera konceptet "snabbmatsteater" i Sverige var förmodligen Lekplats Sthlm på initiativ av Sandra Andreis och Malin Lundgren, som ville skapa en mötesplats för Stockholms kreatörer från olika plattformer och världar: teater, film, musik och webb i en enda salig blandning.
   Utgångsläget var att utforska vad som händer när representanter från de olika konstformerna får leka fritt tillsammans under 36 timmar och skapa en gemensam föreställning. I januari 2008 ägde den första "lekplatsen", som också var ett välgörenhetsprojekt, rum på Playhouse Teater i Stockholm och då gick intäkterna till Situation Stockholms skrivarverkstad.
   Nu lever projektet vidare i samarbete med Riksteatern och senast i juni arrangerades samma koncept på Bastionen i Malmö.
   Även Dramalabbet, vars koncept alltsedan starten 1998 har varit nyskrivet med såväl färdiga föreställningar som readings under vinjetten Färskpressat på repertoaren, trappade i våras upp nyhetstakten ytterligare med sin introduktion av vinjetten Monologakuten. Aktuellt, tematiskt och praktiskt var ledorden för de inbjudna dramatikerna vars skrivande fick påbörjas tidigast en vecka före framförandet, som sedan skedde som en reading inom ramen för evenemanget Aktualiteter.
   Alltmedan teaterbranschens administratörer ägnar sig åt kulturvärldens nya svarta, speeddating. Under en dag i april samlades exempelvis ett femtiotal personer från nästan lika många kulturorganisationer i Hallunda utanför Stockholm för att lära känna varandra bättre. Alla fick en kort minut på sig att presentera sig, sedan en minut för eftertanke innan det var dags för nästa speeddatingpartner. Bakom arrangemanget stod Koalition för kulturdebatt, ett initiativ av tankesmedjan Agora.
   Fort som ögat, nästan lika snabbt som nyhetssajternas flöde. Den förut så trögtänkta talteatern knappar in på det territorium som tidigare bara var mediernas, krogshowens, ståuppvärldens och nyårsrevyernas revir. Spännande, lovvärda och upplyftande experiment.
/YL

 

D som i dansande konst
JUNI. Koreografen Lotta Melins dans- och performanceverk Rörande Diana Palmers försvinnande i konstnären Jan Håfströms separatutställning på Liljevalchs konsthall. Koreografen William Forsythe i Daniel Birnbaums Venedigbiennalutställning Making worlds/Skapa världar. Dansaren Emma Kim Hagdahls rörelser i Fredrik Austers och Viggo Mörcks konstverk När tid faller av väggarna. Koreografen Efva Lilja i konstnären Monica Hölls konstinstallation Twist.
   Det är några exempel på hur dansen och performancekonsten återigen syns tillsammans med bildkonsten. Och då inte bara under vernissagekvällen eller i något mer eller mindre undanskymt sidoprogram, utan mitt i konsten.
   En anledning till att många konstnärer vänder sig till dansvärlden är det ökade intresset för rumslighet och materialitet. Men även om det från konstens håll handlar om ett intresse för mänskliga kroppars rörelser är det inte riktigt som under 1990-talet då själva kroppsligheten och inte rörelserna låg mer i centrum.
   Så när konstnärliga installationer känns som scenografier som bara väntar på att tas i besittning av en dansare eller koreograf är det inte underligt att dansen bjuds in som en jämbördig och betydelsebärande samarbetspartner.
/TO

S som i stordriftsfördelsspelet
MAJ. Kristider är omorganiseringstider. Och visst kan man plocka runt med kompanier och teaterscenener som spelpjäser, testa att flytta dem från en institution till en annan eller slå ihop två till en – men kommer man verkligen att vinna mer pengar för det? Eller finns det risk för att man i stället spelar bort dem?
   Att pengarna väl ändå måste komma någonstans ifrån är en fråga som genererats av två utredningar på sistone. I sommar lägger som bekant Stockholms stadsteater ner Unga Klara – fast tanken är att scenen ska återuppstå på egna ben. Men vem ska finansiera dess exklusiva teatergärning (12–15 miljoner om året)? Jo, för två månader sedan presenterade Kulturrådet i sin utredning av scenens framtid ett paketförslag: samarbete med Stadsteatern (vad gäller scen, marknadsföring och ateljéer), blygsamt statligt anslag och finansiering genom samarbetspartners som Riksteatern, Länsteatrarna i Sverige, Teaterhögskolan i Stockholm och Dramatiska Institutet. Det är bara det att när Nummer frågar nämnda teatrar om det sistnämnda talar de alla bara om strama budgetar och att de "inte har gjort några utfästelser".
   Sedan var det dags för Cullbergbalettens framtid att på samma vis bli utredd av Kulturrådet – vilka är utvecklingsbehoven och hur kan verksamheten säkras? Och ser man på, Cullbergarna föreslås också dansa vidare på egna ben (bli ett nationellt kompani med egen scen – Gasklockan i Hjorthagen där Stockholms Stad planerar för ett nytt "kulturkluster") samt få ensemblen förstärkt och ökade produktionsmedel ... Men var ska pengarna komma ifrån? Jo, till exempel genom att huvudmannaskapet eventuellt flyttas från Riksteatern till Operan (med öronmärkta pengar och tydlig avgränsning gentemot Kungliga baletten) – "Med Operan som huvudman finns stordriftsfördelar och större möjlighet till omprioriteringar och därmed för en optimalt större finansiering", sade utredarna vid presskonferensen.
   Hm, återstår att se om tron på idén om stordriftsfördelar är rimlig. Förslaget att slå ihop Teaterhögskolan och Dramatiska Institutet verkar till exempel ha fallit i god jord, en bra grund för utbildande samarbete över yrkesgränserna. Men nog är det en annan sak när det gäller självständigt skapande scener och grupper. Nog är det lite frestande att säga som Marie-Louise Ekman när hon i DN raljerade över kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedts förslag i februari om att slå ihop Dramaten och Operan: "I så fall tycker jag hellre att vi ska slå oss ihop med Melanders blommor, som ligger i fastigheten intill oss. Vi har också mycket med varandra att göra."
/MA

 

N som i narcissism*
APRIL. Efter ett hoppfullt mars där vi konstaterade att navelskåderiets tid är över på teatern (se "F som i fokusbyte" nedan) konstaterar vi att april går i regressionens tecken. Nu är det istället narcissism som gäller. 
   För det är inte bara djuren som förökar sig om våren. Just nu verkar även driften att kopiera sig själv vara stark bland landets regissörer. Och kopierar man inte sig själv, så kopierar man en rollfigur: "Born Originals, how comes it to pass that we die Copies?", som den engelske 1600-talspoeten Edward Young skrev.
   Ser man till svensk teater verkar frågan vara lika aktuell idag. Eller vad sägs om inte mindre än tre föreställningar samtidigt som alla fyller scenen med kopior? I Don Carlos på Dramaten har scenografen och kostymören Bente Lykke Møller kopierat maken och regissören Staffan Valdemar Holms klädsel, kostym och grå skjorta, som får bäras av samtliga skådespelare. Samtidigt vandrar det runt sju kopior av regissören Carolina Frände i En helt god kvinna på Göteborgs stadsteater, en pjäs som egentligen var tänkt att handla om Alva Myrdal. Och i Stor och liten på Stockholms stadsteater får vi inte se sexton Birgitta Egerbladh, men likväl sexton Lotte, dramats huvudperson.
   Kopia versus original, vem som i detta fall har inspirerats av vem – eller om det bara råkar falla sig så att kopior är det nya unika inom teatern – lämnar vi över till dig att fundera på.
/YL

* Narcissism betecknar i modern psykologi en mer eller mindre abnorm böjelse för självbespegling, yttre eller inre – en förälskelse i den egna bilden, den egna personligheten. Narcissism utmärker sig för överdriven känsla av betydelse och överlägsenhet.(Källa Wikipedia)

LÄNKAR
Recension av Don Carlos (Dramaten)
Recension av En helt god kvinna (Göteborgs stadsteater)
Recension av Stor och liten (Stockholms stadsteater)

 

F som fokusbyte (eller som i flyktingpolitik)
MARS. I den stora tröttheten efter kulturutredningshaussen och dess allt svalare eftersvall verkar teatervärlden skifta fokus. Alldeles nyss var det bara navelskåderi och metateater vart vi än vände oss.
   Nu börjar vi ana en mer utåtriktad blick i ett par föreställningar: "Hur ser det ut runtomkring oss? Finns det någon annan viktig politik att diskutera än den med kultur- som prefix?"
   På Folkoperan i Stockholm hade i slutet på februari Gian Carlo Menottis 1950-talsopera Konsuln premiär i uppfriskad nytappning av Farnaz Arbabi. Flyktingströmmarna efter andra världskriget kan precis lika gärna handla om dem vi ser i dag, och Folkoperans Mira Bartov berättade för Nummer varför just den operan kändes aktuell nog för två uppsättningar.
   Och stockholmska frigruppen Teater Scenario bjuder i mars in till Migrationsverkets bisarra värld i en dokuteaterföreställning av Gertrud Larsson. Asylshopping skildrar handläggare som inte kan göra mycket mer än att tillhandahålla självmordstips, och som desperat letar efter sin första riktiga flykting.
   Sverigebaserade zimbabwiska skådespelaren Kudzai Chimbaira har precis som Larsson intervjuat personer som arbetar med asylsökande. Efterforskningen gav hon till den zimbabwiska dramatikern Tawanda Kanengoni tillsammans med uppdraget att skriva om papperslösas psykologiska verklighet. Resultatet, pjäsen Strange conversations, sätts upp av Chimbaira och hennes nybildade Integrationsteatern den 1 april på Riksteatern i Hallunda.
   Teaterns politiska fokus verkar alltså ha fått ett f-ord till förled i vår.
/MA

 

M som i microevent
FEBRUARI. Performance är ju ett svårt ord. Vad som egentligen ingår i definitionen tvista de lärde om, och hur knepigt är det egentligen inte att böja det?
   Fler åsikter om saken har den Parisbaserade japanska konstnären Tsuneko Taniuchi, i februari Sverigeaktuell för att inviga scenkonståret på Lilith Performance Studio i Malmö.
   Hon anser att ordet performance sätter ramar för hur verket ska uppfattas eller framföras, och därför uppfann hon 1995 begreppet microevent. Ett microevent är en interaktiv föreställning där Taniuchi konstruerar en verklig situation. Som till exempel i det ständigt pågående verk där hon ingår äktenskap med folk under en fem minuters ceremoni med äktenskapsbevis och bröllopsfoto och allt (hittills har hon gjort det över 200 gånger, med både män och kvinnor, en eller flera på samma gång).
   På Lilith Performance Studio ska hon placera sig själv i en isvitrin byggd av isblock. Det låter väldigt kallt för att vara micrad konst.
/MA

 

R som i religion ... i repris
JANUARI. Vi konstaterade i december att religion och dess konflikter varit 2008 års starkaste tema på teatern, trots uppstickare som "ålderdom" och "klimat" på bubblarplatserna. Men det ser ut som om det gäller en bit in på 2009 också.
   För till förra årets bevislista – som du kan läsa i sin helhet här – kan vi nu lägga några av årets första premiärer. Knutbysekten ägnar sig både en pjäs på Uppsala stadsteater och en film åt, och på Teater Giljotin i Stockholm sätter Sara Lindh upp Carola och jag, en föreställning om hennes eget liv och relation till Gud.
   På Nummers fråga om hur kommer det sig att det är så mycket teater som handlar om religion just nu svarar Lindh:
   – Det är ju aktuellt i hela världen, med kriget i Irak och George Bushs fanatiska religiositet. Och Barack Obama har blivit en sorts modern kristusgestalt som ska rädda världen. Man blir ju livrädd för hur han ska klara de förväntningarna. Jag var inte riktig beredd på att min pjäs skulle få så enormt mycket uppmärksamhet som den redan har fått. Kanske har vi i Sverige mera kvar av vårt religiösa arv än vi tror. Läs intervjun med Sara Lindh här.
/MA

 

2008

T som i teaterhatare
DECEMBER. Våra teaterkramarhjärtan gick nästan i kras när vi för första gången fick höra talas om teaterhataren. Kunde sådana verkligen existera? Men jo, en dag stod hon där framför oss i egen hög person och påstod rakt ut att hon hatar teater.
   Linda Börjesson är 28 år och älskar film, men hamnar hon i en teatersalong sitter hon där och skäms med blossande kinder: "teater är bara så oändligt skämmigt och fjortispinigt". Det hon har problem med är låtsandet, den vuxna leken som bygger på överenskommelsen mellan scen och salong.
   Nyfikna Nummer lyckades ändå lura med sig teaterhataren på ett högkvalitativt internationellt scenkonstgästspel för att diskutera ämnet vidare. Om teaterhatarens besök på Dansens Hus och DV8 Physical Theatres föreställning To be straight with you kan du läsa här ».
   Och om vi ska analysera teaterhataren vidare kan vi utifrån nämnda intervju och detta "omvändningsförsök" dra följande slutsatser: 1) finns det en teaterhatare finns det förmodligen fler och 2) teaterhatarens uttalade aversion gentemot konstformen kan sannolikt tolkas som en reaktion orsakad av att i unga år ha utsatts för stora mängder dålig teater. Undersökningen gav vid handen att teaterhatet tycktes klinga av redan efter bara en god teaterkväll. Hoppfullt alltså. CD/MA

 

C som i communityteater
NOVEMBER. Lokalproducerat är inte bara ledord för den ekologiskt intresserade livsmedelskonsumenten. Nej, att jobba lokalt och utgå från "platsen, staden, förorten, huset, gatan, gården" och dess berättelser – som Botkyrka Communityteater – är i ropet inom teatervärlden. Citizens' Theatre i Glasgow arbetar med communityteater i ett nedgånget område med stora problem och har en ensemble bestående av dem som bor i området.
   Lägenhetsdans i Alby, tornedalsteater, hiphopberättelser från Vivalla och hästkvinnor på Dramaten. Communitybaserad teater växer alltså även i Sverige – men är det en ny teaterform eller bara ett nytt namn på en gammal företeelse?
   Nej, själva företeelsen är inte ny: Joakim Stenshäll, doktorand på Teaterhögskolan, ser Spelet om Norbergsstrejken, Jordcirkus, Tornedalsteatern och Angeredsteatern som svenska exempel på communitybaserad teater.
   Det som är nytt är begreppet och nätverket omkring. Enligt Hanna Lekander, konstnärlig ledare för Örebro länsteaters communityprojekt 14*teater har tidigare projekt varit isolerade och haft låg status. Poängen med begreppet är att projekten nu "samlas under en flagg och kopplas till det som pågår i hela världen, det höjer statusen".
   Hon tycker att var och en får uppfinna hur communityteater ska fungera för dem, det viktiga är att det är "en grupp som normalt inte är representerad i konst eller teater".
/MP

LÄNK
Läs Nummers intervjuer med personer inom communityteatern

 

T som i trilogi
OKTOBER. Det började med Aiskylos Orestien, den enda fullständiga trilogin från antikens Grekland som har bevarats. De tre tragedierna Agamemnon, Gravoffret och Eumeniderna kretsar alla kring mordet på kung Agamemnon och konsekvenserna av detta. När trilogigreppet trippar in i 2000-talets repertoar är resultaten mer socialrealistiska, men har gemensamt med sina antika föregångare att de vill kritisera maktmissbruk – eller bara missbruk. Hösten 2008 hittar vi minst tre aktuella trilogier, med bara en sak gemensamt.
   Lars Noréns Morire di classe som påbörjades för drygt ett decennium sedan med Personkrets 3:1, fortsätte med Skuggpojkarna och nu avslutas med Sverigeaktuella A la mémoire d'Anna Politkovskaïa, har som gemensamma nämnare är att de tre pjäserna vill skildra samhällets svaga medborgare. 
  I Peter Birros triss på Elverket är en viktig gemensam nämnare skildringen av beroendet. I Arbetarklassens sista hjältar spelade Börje Ahlstedt bildkonstnären vars son (Mikael Persbrandt) super, i Neil Armstrong var aldrig på månen var han den bekräftelseberoende skådespelaren, medan han i höstaktuella Den ömhet jag är värd åter är far till en missbrukare, nu en narkoman. 
   Teaterduon Maline Casta och Camilla Blomqvist bjuder också på en samhällskritisk trippelnöt i höst. Sudden comfort är andra delen i deras "möbelserie" om konsumtion, som började med Du och jag och barnen älskling – ett drömspel för kvalitetssäkrade vardagsrum.
   Vare sig det är förhoppningsfulla grepp från dramatikernas sida – köper teatern in en pjäs måste de köpa in de två andra också – eller bara en svaghet för sceniska cliffhangers så kan vi konstatera att följetonger tydligen funkar lika bra på teatern som på bio och tv. Även när den gemensamma faktorn trilogidelarna emellan enbart är något så ogripbart som det största tänkbara – vårt samhälle. Och i Birros fall kanske också Börje då. YL
Läs en längre version av texten T som i trilogi här

 

T som i teaterkramare
SEPTEMBER. Det har länge varit uppenbart att teatervärlden är orolig för att framtidens kulturpolitik kommer att få en allt mer kommersialiserad prägel, eftersom borgerliga politiker redan börjat kraxa om självfinansiering, sponsringsavtal, hårdare a-kasseregler samt blåst upp andra ovädersmoln på den fria konstens himmel. Ordet "kris" nämns ofta likt ett mantra ihop med scenkonst och regeringen har mindre än ett halvår kvar tills den ska presenterar sin nya kulturpolitik.
   Från scenkonstvärlden kommer debattartiklar, framträdanden och nya böcker (läs recensionen av Teaterförbundets De osynliga här). Men vi vill också höra publikens röst. För om publiken inte kommer till teatrarna och om publiken inte säger något om att teaterutbudet skärs ner, så kanske marknadstanken vinner världens lättaste match. Om ingen tycks vilja gå på teater är det ju busenkelt att lägga ner den. Teatern behöver en kram. Ut ur stugorna och in i vårt diskussionsforum och demonstrera med er, alla teaterkramare! CD

 

H som i höstsamling
AUGUSTI. På hösten ska det skördas och samlas av tradition. Även teatervärlden brukar drabbas av denna årliga samlarmani. För det är förstås både miljövänligt och ekonomiskt att flörta sig till begagnad rekvisita till sin teateruppsättning.
   En medvetenhet som är väl inarbetad hos exempelvis fria gruppen Orionteatern i Stockholm, som allt som oftast skickar ut efterlysningar av olika slag. Tidigare år har man bett allmänheten om plastankor och gosedjur, den här höstens insamling gäller uppstoppade djur "ur den nordiska faunan". Så den som har en uppstoppad varg, ekorre eller älg för mycket kan efterskänka/låna ut denna för att sedermera beundra dess nya stjärnglans i rampljuset tillsammans med vår statsminister i föreställningen Ensamvargen (baserad på journalisten Anita Kratz nya biografi om statsminister Fredrik Reinfeldt, som kommer på Norstedts förlag i oktober).
   På Malmö stadsteater samlar man också: där råder brist på brillor, och teatern uppmanar folk som har ett par glasögonbågar för mycket att byta dessa mot en genrepsbiljett till föreställningen Jösses flickor – återkomsten, med premiär den 27 september.
   Höstsamling är alltså inte som man ofta tror de sensomriga tillställningar där teatrarna samlar press och publik för att berätta om höstens kommande repertoar. Nej, det är när teatrarna öppnar sina tomma rekvisitasäckar för att fylla dem med ankor, nallar, ekorrar, rävar, glasögon, vargar … CD
Läs mer om höstsamlandet.

P som i promenadteater
JULI. Sommaren ska i Sverige avnjutas utomhus, det gäller som bekant även scenkonsten. Inga nersläckta röda sammetssalonger här inte, ibland inte ens en filt att sitta på. För det ska faktiskt allra helst inte sittas alls – det ska promeneras. Mike the poet, som länge vurmat för begreppet promenadteater och i år skapade en vandrande Romeo och Julia-uppsättning i Gamla stan i Stockholm, har sällskap i genren av till exempel Teater Insite i Malmö och deras August Strindberg-bearbetning Drömspelet – 2 374 steg närmare sanningen, Teater Slávas årliga vandringsdrama i Vårby Gård i Stockholm och, ja, av var och varannan svensk sommarstad med gator och gränder med allra minsta kulisstycke. Det är bara att knalla med, och sedan vila benen i salongsfåtöljerna under den kommande mörka hösten. Inomhus. MA
 

S som i skräckkostymen
APRIL. Vi har tidigare konstaterat att teatervärlden numera håller rätt bra koll på modevärlden (läs mer här). Ungefär samtidigt som new rave ersattes som modebegrepp av new grave – ett nittiotalsretromode byttes mot ett annat och gladhousig neonravetrash blev svartklädd vitsminkad gothtrash – måste teatrarna ha börjat sätta sina spelperioder. För nu kan vi se resultatet: skräcken är på modet på scenerna.
   Scenskräck är alltså inte längre en känsla förbehållen skådespelare, hela salongen ska darra, på med skräckkostymen. Och teaterspökena får inte hållas rasslande i kulisserna längre, upp på scenen med dem bara. Som på Uppsala stadsteater där man ägnat flera kvällar åt att få kontakt med andevärlden i projektet Dr K. Eller i Göteborg, där skräck med rock verkar vara sista skriket. Förra månaden var det Stephen King-teater med musik av Silverbullit-Simon Ohlson (Ingen kärlekshistoria på Teater Aktör). Och nu pågår Edgar Allan Poe-kabarén Korpen med Freddie Wadling i spetsen på Göteborgs stadsteater.
   Eller förresten, det har kanske inte alls med inspiration från förra säsongen mode att göra. Det kanske bara bekräftar den gamla fördomen om teaterarbetares faiblesse för svarta kläder, blekt teatersmink, blodröda rödvinsfläckar och rockdängor? Läskigt hur som helst. MA
 

A som i antiken
MARS. Det våras för antiken. Institutet i Malmö ägnar sig åt romarrikets uppgång och fall i sin uppmärksammade pjässvit The rise and fall of the roman empire. Moment teater i Stockholm gör den fyndigt betitlade Antikrundan, ett knippe grekiska tragedier av Sofokles, Aiskylos och Euripides bearbetade till en pjäs. Och samtidigt planerar Dramatenscenen Elverket en satsning på det grekiska dramat i form av samtida dramatikers bearbetningar, under våren 2009.
   Man kan undra vad denna nyförälskelse i den grekisk-romerska kulturen står för just nu. Antyder teatervärlden att det skymmer över kulturen, att vi står inför en mörk medeltids inbrott? Vi får väl se om det blir uppgång eller fall för antiken denna gång. MA

R som i regnbågsmärkning
FEBRUARI. När v-ledamoten Åsa Hagelstedt föreslog regnbågsmärkning av redan shoppingmärkta stadsdelen Söder i Stockholm, kanske hon satsade på fel område. Strunta i stadsplaneringen och se på teatervärlden i stället. För nu råder queervår: de svenska indiescenerna har länge ägnat sig åt att punktera heteronormen men på senare tid har även de stora teaterfabrikerna börjat slänga sig med begrepp som HBT. I år vill även etablissemanget regnbågsmärkas: Stockholms stadsteater samarbetar med Europride och bjuder på transsexig glamrock i Hedwig and The Angry Inch, könsbytardokuteatern Ångrarna och Fassbinders flatdrama Petra von Kants bittra tårar, Göteborgs stadsteater har redan börjat hajpa sommarens HBT-GBG-festival med programmet "Heteronormen under lupp!", och Dramaten tar hit gaystjärnan Rufus Wainwright. /MA

J som i jekkie
FEBRUARI. Den svans av fans som över hela världen följer Frank Wildhorns och Leslie Bricusses musikalmusikalversion av Jekyll & Hyde – Robert Louis Stevensons roman om doktorn som smygsuper ur laboratorieglasen och får närmare kontakt med den depraverade sidan av sin personlighet – kallas jekkies. Och dissekerar fanatiskt denna franchisemusikals olika uppsättningar på sina speciella jekkiesforum. Om de nu finns på riktigt och inte bara i Wildhornes fantasi ...
   Är du en jekkie? Vad tycker du i så fall om Mikael Samuelson, Myrra Malmberg och Sarah Dawn Finer i den aktuella Stockholmsuppsättningen?
Bonusord: V som i väskdebatt – både nämnde Wildhorns och Dramatenchefen Staffan Valdemar Holms borttapade kollin får väl sägas ha debatterats flitigt? Läs mer. /MA

 

2007

S som i soffteater
I skuggan av väskdebatten favoriseras ett helt annat föremål på teatern, ett långt mycket bökigare och tyngre sådant än den lilla accessoar som har fått Ebba von Sydow att hamna på tidningarnas kultursidor under våren. Vi talar om soffan.
   Kanske är det vardagens trygghet som den symboliserar. Eller så beror det på tv-kanalernas alla soffprogram. Konstateras kan i varje fall att soffan är 2007 års hetaste rekvisita på Sveriges teatrar. Vi tänker på Stockholm stadsteaters samtalsserie Soffan som startade hösten 2006 och har fortsatt under våren, ett evenemang där publiken fick möjligheten att möta skådespelare och regissörer i, som teatern uttrycker det, "avslappnade samtal".  Vidare på Maline Castas pjäs Du och jag och barnen älskling, en konsumtionskritisk pjäs som likt en trojansk häst hade premiär 21 maj i trendsoffans högborg, möbel-glam-meckat R.O.O.M. på Kungsholmen i Stockholm. Och givetvis på Hedda Gabler i regi av Alexander Mørk-Eidem (också Stockholms stadsteater) där Celsings gigantiska sjuttiotalssoffa fick spela huvudrollen genom att vara scenens absoluta mittpunkt. För att inte glömma vågen av terapiteater som har exploderat sista året med vanligt förekommande situationer på terapidivanen, en tacksam dramaturgisk lösning som särskilt utnyttjas av privatteatrarna (se nummers teaterlexikon ») och senast använd i en performance som Revolutions in therapy.
   Bakåt i tiden påminner vi om föregångare som Jon Fosses Flickan i soffan (2002) och Kenneth Kvarnströms första pressträff som chef för Dansens hus (2004) som helt och hållet hölls som ett intimt soffsamtal mellan press och konstnärer. 
  Soffan. Trygghet och terapiplats för teatervärldens anemiska själar eller skådespelaren som soffpotatis, ett resultat av växthuseffekten? Vi hoppas på förstnämnda. /YL
Har du sett en soffa i centrum på någon scen under våren? Ge ditt bidrag i vårt diskussionsforum »

A som i allians
Teater Tribunalen har precis gjort det med Pygméteatern. Dramalabbet gör det med Teater Oberon, och Tyst Teater gör det just nu ganska otippat med Nationalmuseum. Vi talar om samarbeten över konstgränserna. Kanske enligt principen "If you can't beat them, join them". För varför slåss om samma kulturbudgetkaka när man kan dela på den? Samarbete är de fria teatergruppernas framtid.

B som i brunt (eller murrigt)
Tyskspråkig dramatik är brun. Åtminstone om man ska se till svenska uppsättningar av den. Vi tänker på Nya processen (Stockholms stadsteater) där murrigt bara är förordet, med brunt, svart och grått som genomgående färgskala i såväl scenografi som kostym (dramatikern Peter Weiss bodde visserligen hela sitt vuxna liv i Stockholm, men föddes i Berlin och introducerade mycket av tysk teaterestetik i Sverige med sina pjäser, så han klassas av oss som tyskspråkig). Av tidigare års exempel på brunmurrigt i tyskspråkig dramatik kan nämnas Dramatens uppsättning av den tyske dramatikern Marius von Mayenburgs Det kalla barnet för några år sedan, där vi starkt erinrar oss en färgskala i sepians tecken. Även Riksteaterns uppsättning av Lukas Bärfuss Våra föräldrars sexuella neuroser minns vi som brunsvart i scenografin med sporadiska inslag av gult, medan en aktuell uppsättning av hans pjäs Bussen på Dramaten domineras av svart i fonden med inslag av beige i kostymen. Svensk teater verkar helt enkelt ha svårt att smita förbi föreställningen om det tyska arvet som någonting brunmurrigt. Vi säger bara: karnevaldags – se Berlin 2007! /YL

N som i namnlös
Kanske började det med August Strindbergs enaktare Paria, Samum och Den starkare (1888–1889) med neutrum som X och Y i rollistan.
   De namnlösa rollernas herre i vår moderna tid är tveklöst Jon Fosse med glasklara exempel som pjäsen Namnet och genomgående rollkaraktärer diffust kallade för "Han", "Hon", "Barnet" och så vidare. På repertoaren 2007 har vi Kia Berglunds nyskrivna Älskade som just nu spelas på Teater Giljotin, här med karaktärerna "Mannen" och "Kvinnan", samt Teater Tribunalens uppsättning av Pasolinis Orgie, också den med namnlösa personer i form av "Mannen", "Kvinnan" och "Flickan".
   Vi talar om objektifiering. För att visa på att dessa rollkaraktärer gestaltar något alllmängiltigt. Men för att vi inte helt ska tappa bort oss själva i en värld full av neutrum som "X", "Y", "Han" och "Hon" – och framför allt för att vi inte ska tappa bort karaktärerna på scenen – så kan man skönja en pedagogisk parallell trend i scenkonsten som vi kallar övertydligheten. Den förekommer exempelvis i Stockholm stadsteaters Djungelboken och Riksteaterns Rikard III. Här bär karaktärerna inte bara tydliga personnamn i programmet, utan också för säkerhets skull t-shirtar med förnamnen tryckta i feta versaler på framsidan: "RIKARD", "BUCKINGHAM", "MOWGLI", "BALOO". Namn-namn eller namnlös. Så länge de flickor som kallas för hora på skolgårdarna vet att de också har ett egenamn, så är det sceniska valet fritt. /YL

P som i plakatspöke
Teaterns ängsliga förhållande till plakatteatern har på 2000-talet tagit form av ett plakatspöke. (Se Jenny Aschenbrenners artikel i Nummer mars 2007)
   På 1970-talet gjordes en massa politisk teater som teatervärlden sedan dess skämts för och som ofta åberopas i egenskap av skällsord. Ordet plakatteater förknippas starkt med Bertolt Brechts politiska teaterestetik som förespråkade budskap i klarspråk, gärna utskrivna på demonstrationsplakat i skådespelarnas nävar.
   Under 2000-talet har en ny politisk teatertrend blossat upp som är starkt präglad av sin tydliga rädsla för att hamna i 1970-talets politiska förenklingar. Scenkonstnärer är idag noggranna med att betona att deras uppsättningar med politiska ambitioner inte ska betraktas som några vänstervridna propagandaprodukter, utan att de ska förstås som politiskt ofärgade och allmänmänskliga. En vanlig formuleringsklyscha bland scenkonstnärer har varit att "vi gör politisk teater – men det är INTE plakatteater". 
   En möjlig orsak till detta undvikande beteende kan vara att den starkaste publikgruppen på de flesta teatrar sedan länge har varit den så kallade kulturtanten, som inte automatiskt förväntas dela kulturarbetarnas (vänster)ideal, utan till på köpet kan vara köttätande, minkpälsklädda moderatfruar. Det plakatspöket hoar om är alltså att om kulturtanten sviker blir salongsstolarna tomma.
   Men en alldeles färsk statistisk undersökning (Veckans fråga 16–22 mars) vittnar om att 95 procent av Nummers läsare tycker att plakatteater visst funkar på 2000-talet. Vilket kan betyda minst tre saker. Antingen läser inga kulturtanter Nummer, eller så är inte alla kulturtanter köttätande moderater, eller så finns det inga plakatspöken. /CD

T som i termosteater
Arbetarklassen har återuppstått på scenen. Efter att ha förpassats till teatervinden i drygt trettio år är den tillbaka, men nu i en helt ny värld – den globaliserade arbetsmarknaden.
   Våren 2007 turnerar Teatermaskinen med sitt europeiska samarbetsprojekt @work. Samtidigt som Riksteatern drar igång projektet DPR, Den polske rörmokaren. Båda behandlar frågor som den globaliserade arbetsmarknaden och följdeffekten, den nya arbetarklassen. Förutom en rad enaktare så arrangerar båda teatrarna också seminarier och debatter kring ämnet.
   Det är viktiga frågor som – vid sidan av den om miljöförstöringen – borde stå på alla länders politiska agenda just nu. För var slutar solidariteten med dina kollegor? Inom Sveriges geografiska gränser eller bortom hjärtats?
  En bieffekt när gestaltningen av den nya arbetarklassen på scenen ska ske är  klichébilderna av en arbetare. Utöver blåstället finns nästan alltid ett annat värdeladdad föremål med på scenen – kaffetermosen. För om medelklassen dricker caffe latte och överklassen espresso, så är scenens arbetare fortfarande förpassad till kaffets lägsta klass – det sura, ljumma termoskaffet. / YL

P som i publikpolis
Publikpolisen är en obetald salongsvakt som ger sig till känna när du låter. Det kan handla om "hschssssande" när du prasslar med godispapper, skrattar på fel ställe eller har glömt att stänga av mobiltelefonen. Det kan också vara att initiera applådtacket eller när det är lämpligt med stående ovationer.
   Publikpolisen är en vanlig teaterbesökare som frivilligt har tagit på sig att upprätthålla ordningen på teatern när skådespelarna står hjälplösa på scenen. Ett exempel på en föreställning som utmanar publikpolisen är Farnaz Arbabis uppsättning av Invasion. /YL

Vecka 25: Sommarspel »

Vecka 24: Overhead »