Den introverta ”jag skiter i publiken”-inställningen som viss djup scenkonst definierat sig genom har år 2009 bytts mot interaktivitet som den nya svarta polotröjan. Hyllade koreografen Dorte Olesen, som tidigare dansat med pudlar bjöd detta år själva publiken upp till bubblande dansfest i Made in Sweden. Och performancefestivalen Perfect Performance hade detta år publikkontakt som ett tema. Det märkets bland annat i Eva Meyer Kellers verk Schattenspiele – där publiken själva stod för framförandet av ett skuggspel, och i Gob Squads Kitchen där aktörerna successivt byttes ut med frivilliga (nåja!) ur publiken.   Och här på Nummer bjöd vi in publiken till kritikernas allra heligaste – ögonblicken då omdömena formuleras – och hade kritikersamtal på scen vid tre fullsatta tillfällen under hösten.

Men var drar man då gränsen mellan utmanande publikmedverkan och rent smörande? Kanske ska man inte dra en sådan gräns i den nya kulturekonomin. Frigruppen Intercult går ännu ett steg längre och arrangerade en kurs i konsten att ge folk vad de vill ha Djärvt – men lite tveksamt. För som vanligt är det väl så att ingen vet vad publiken vill ha. Ibland är det just sådan stökig och besvärlig scenskonst som Suzanne Osten bjuder på – även när hon valt en pjäs med titeln Publiken.