Barn har en förmåga att med metodisk envishet systematisera sin lek. Något som blir särskilt tydligt i leken med klossar. Hur de liksom övar på att göra det som de sedan kommer att göra resten av sitt vuxna liv: bygga upp och riva ner.

Just det momentet lyckas ensemblen i Kloss gestalta på ett lysande sätt - och i all enkelhet. För det är vad föreställningen handlar om, tre kompisar som bygger olika saker av färgglada klossar. Och hur den ena bygger upp och den andra river ner - för att ibland även samarbeta.

Om man skulle sammanfatta mänsklighetens historia i klossar, så är det väl just det vi gör, från romarrikets uppgång och fall till Klarakvarteren i Stockholm. Men det är vad vi vuxna i publiken kan fundera på. För barnen bjuder föreställningen på situationskomik av yppersta klass, åtminstone sett till antalet höga skrattsalvor från den lilla skaran treåringar som utgör dagens publik.

Men det ligger också något meditativt i att se hur Sara Myrberg, Per Dahlström och Bert Gradin, klädda i för stora snickarbrallor och hattar på sned, med absolut koncentration bygger tåg, gubbar och torn av sina färgglada klossar utan att det en enda gång blir långtråkigt.

På slutet frågar ensemblen barnen i publiken vad de tycker är roligast, bygga upp eller riva ner. Svaren blir ungefär 50/50. Med en otippad majoritet flickor som tyckte det var roligare att riva ner än att bygga upp. Låt oss se vad det får för konsekvenser i samhället om tjugo år.

LÄS OCKSÅ:
Smitlycka à la Tittut