Läderlappen är en klassisk operett, där välklädda herrar och damer förför varandra i valstakt. Gabriel von Eisenstein ska sitta i fängelse i åtta dagar för en smärre förseelse, men vill först roa sig med galanta damer på en fest anordnad av balettimpressarion Orlofsky. Under tiden planerar hans fru Rosalinda att träffa sin älskare och kammarjungfrun Adèle hoppas få smita iväg på fest. Men naturligtvis blir allas planer korsade och förvecklingar uppstår.

Den glamourösa festscenen ska vara en villervalla av champagneyra. Här blir det mest en villervalla av tappade repliker och dålig timing. Skämten om en sexmissbrukande balettchef och fängelsechef hör visserligen till genren, men känns inte helt lustiga i dessa dagar...
   Kören håller däremot stilen och framstår i jämförelse som underbart nykter och taktfast. Ett extrainlagt balettnummer à la exotique, med utsökta Sophie Benoit och Filip Veverka, höjer också nivån avsevärt och visar att Kungliga Operan har riktigt professionella artister i sitt stall.

Lena Nordins mystiskt metalliska klang passar bra till den svala, smått uttråkade miljonärskan Rosalinda. Den rutinerade Loa Falkman som Eisenstein ger ett lite ojämt intryck. Han forcerar ibland sin vackra röst så att värmen försvinner, men när han släpper det glimtar det till. Kvällens mest smäktande röst tillhör Michael Weinius, som tyvärr inte får sjunga så mycket.
   Operans komiska höjdpunkt är Helge Skoogs plit, som resolut sätter hela publiken i fängelse.

Men störst intryck gör dirigenten. Stefan Solyom får mig att önska tillbaka den tid då dirigenten alltid var vänd mot publiken. Han framstår här som den perfekte älskaren, smeksam men samtidigt bestämd, hängiven men med glimten i ögat. Och ständigt med en total, fokuserad närvaro.