Henrik Ibsens Brand gavs ut 1866 och kom att bli hans riktiga genombrottsverk som världsdramatiker. Jenny Nörbecks Brand för 2009 utgör en omfattande bearbetning och nedbantning av originalet, men kärnfrågorna om moral och ideal finns förstås kvar och behandlas tidvis med bravur av ensemblen.

Henrik Dahls Brand är våldsamt passionerad och obeveklig i sin övertygelse och tro. Ord och handling måste stämma överens utan minsta avvikelse – annars går människan obönhörligen förlorad.
   Brands stora kärlek Agnes gestaltas blodfullt av Tove Wiréen. Stolt och rakryggad och även hon kompromisslös, mot sig själv mer än något annat. Owe Wolf är som alltid mycket sevärd – här som Brands Nemesis, den penningastinna politikern. Susanna Helldén gör också hon en fin, vulgoamerikansk version av Gerd.

I York Landgrafs katedral till scenrum badar den pigga gröna färgen och andas pånyttfödelse. Flera scener är slående läckra med röda regnkappor som dansar mot det gröna och med projicerade stiliserade versaler som stavas nöd och kalkyl. Filmer med båtflyktingar på väg mot Europa varvas med tungomålstalande kristna på Jesus Camp och ett kyrkobygge som visas både bak- och framlänges.

Benjamin Moliner storspelar som konstnären Einar och som läkaren, den ende som står vid Brands moders (Moa Myrén) dödsbädd. Han går vid ett par tillfällen ur rollen och talar till publiken om missriktade FN-resolutioner, religionens dubbla ansikten, svensk kulturpolitik och till och med klimatförändringarna.
   Trots dessa samtidsblinkningar blir denna Ibsentolkning för mig inte alldeles angelägen i dag. Ett par djärva regidrag, snygga scenbilder och flera fina insatser av ensemblen tar jag dock med mig hem.