Utanträsk, förlorad i tjock snörök. Bortom allt. Och bortom byn ett träsk av kärlekslöshet. Här bor de ensamma ungkarlarna, de okyssta.
   Pjäsen grundar sig egentligen på Lissa Nordins socialantropologiska avhandling Män och kärlekslängtan i norrländsk glesbygd. Det låter kanske inte så upphetsande, men pjäsen visar sig faktiskt innehålla allt det goda man kan önska sig.

Socialantropologen kliver av bussen i detta Utanträsk för att intervjua män om kärlek. Gestaltningen är fantasirik, eggande och humoristisk. Regin lyser av kvalitet och lekfullhet, och skådespelarna har fenomenal komisk tajming. Särskilt befriande är att se Mikael Odhag göra sådana rediga rolltolkningar. Aldrig förlorar han sig i att spexa bort de tafatta männen. Inte en sekund tappar han respekten för deras inre. Och härför både skrattar och förtvivlar vi. Allt vågat, allt vunnet.

Dessutom mycket inspirerande när teatern ger nytt liv åt en gammal debatt. Teser tar form: myten besvärjer verkligheten och skapar själva ensamheten. Kvinnan har den egentliga makten. Männen är objekt, kvinnan taliban ... Pjäsens Björn fixar i varje fall inte kärlekskompetensen i sin ömhetsvädjan. Forskaren avvisar abrupt: "Nej jag vill absolut inte kramas med dig!". Sedd som en ledsen hund är han.
   Till slut åker gubbarna till Ryssland på jakt efter myten om den lidelsefulla kvinnan, hon som inte ska förnedra dem. Men gudalika Irina kommer aldrig. Istället blir det kärlek för pengar. "Aldrig mer sex med en kvinna som inte tycker om mig", säger han som om han blivit nersmutsad än en gång. Och har han en svensk tjej så lever hon på hans pengar. Han jobbar arslet av sig i skogen, medan hon är otrogen med en annan.

Bitterhet eller sanning? Pjäsen bjuder hur som helst på en motbild framförd med sådan innerlighet att man önskar att den spelades i varenda bygdegård, i vartenda garage i detta trängtande Singel-Sverige ... om så bara för att få en annan diskussion om längtan och kärlek, man och kvinna, feminist och taliban.